Mean

Till "D" och "D".

För all sorg ni orsakat i mitt liv.

Varför jag?

Idag vaknade jag upp med prickar på mina ben, inte så många men det syntes. Nu, har jag massor av dem på benen, magen och bröstet. Jag vet inte vad det är, om det är en allergisk reaktion?

Jag har alltid haft en känslig hud. Jag får märken och sår väldigt lätt, och det har jag accepterat.

Men när jag duchar får jag som röda eksem, eller fläckar, på flera ställen av kroppen som oftast går bort efter 10-30 minuter. En av dem är fortfarande kvar nu, flera timmar senare och jag börjar bli orolig. Kan det vara urtikaria- nässelutslag.

"Nässelutslag är när kroppen reagerar med utslag mot något främmande. Det kan till exempel vara mot olika födoämnen, läkemedel, kyla, värme eller tryck. Många gånger kommer man inte fram till varför nässelutslagen uppstår. Nässelutslag kan vara besvärande, men de är oftast helt ofarliga och försvinner av sig själva."

Dock kan det vara farligt, och det är inte precis trevligt att se på. 

Nu ska jag inte dra förhastade slutsatser utan väntar på vad läkarna på vårdcentralen har att säga, puss.

Urtikaria

Fotnot: det var inget farligt, tack och lov

My imperfections make me who I am

Hej!
Jag har tänkt på en sak... när jag kollar mig i spegeln ser jag bara vad som är "fel" på mig, inte det som är bra. Men när jag kollar på någon annan märker jag inte på imperfektionerna , utan ser personen för hur vacker den faktiskt är. Jag har märkt att de flesta också beter sig så..men varför egentligen? Vad är det med oss som gör så att vi försöker hitta fel? Istället för att uppmärksamma det vi är nöjda med? Det är synd, egentligen borde det ju vara tvärtom, allt skulle bli så mycket lättare. Men, som de flesta säkert vet så är livet inte lätt.

Och det här med det som är "fel".. är det egentligen fel? Nej, det är bara en annan del av en själv. Som jag till exempel, jag har massa sår över mina ben och ja, märken över hela kroppen faktiskt. Det är något som jag mått jättedåligt över, medan andra säger att det är ju bara några sår. Och saken är den att hade någon annan haft de märkena och såren som jag har skulle jag inte reagerat, man är ju lika fin i alla fall. Men av någon anledning är det inte lika lätt när det kommer till mig själv. Ett tag vågade jag inte ens ha shorts för att det syns så tydligt och är så stort, enligt mig. Men sen kändes det som att jag lurade mig själv och andra. Om jag bara gick i långbyxor så skulle ingen se mina märken, men det kändes som att jag gömde en del av mig själv. Som att jag lurade andra att tro att jag inte alls såg ut sådär. Och det var då jag kom på det. Mina märken, och hur jag får blåmärken, sår och andra märken fort, är en del av hur jag är. Det är jag. Mina märken är jag. Varför skulle jag dölja mig själv? Jag är stolt över den jag är. Och om någon ser ner på mig för mina sår, tja, då är det inte mitt problem. Take me as I am, or watch me as I go.

Mina imperfektioner är vad som gör mig till mig. Ingen annan har dem, bara jag. De är unika. Jag är unik.
Och med tiden har jag gått från att skämmas över det, till att vara stolt över det.